Minnen som förgyller.

Minnen som förgyller.

Ibland när man tittar tillbaka på sitt liv, i form av foton och i form av minnen så kan man komma på sig själv med att sitta och le fånigt utan att personerna runt omkring förstår vad man ler så fånigt åt.

Den här gången är ett sånt minne. Minne från när jag ligger där i snön och kravlar.
Till saken hör att jag är på väg hem från krogen för en sisådär 10 år sen med några av mina bästa vänner.
Det är halt och moddigt och snöar för fullt och jag får för mig att göra snöänglar och glida som en liten säl i snön.
Och det har mina vänner förevigat. Tack! =)

What the hell happened?

Jag för 9 år sen. Eller ”What the hell happened?”.

Vart tog den kroppen vägen?…. ehum….

Idag är det Annas Dag ♥

I fell in love with Torquay

Fina Ängel ♥

Imorgon ska mamsen och jag till IKEA i Jönköping och också passa på att gå till Annisen och lägga något fint hos henne *saknar* ♥

Vi (min familj) har känt Annapanna sen hon föddes en dag i juli (1983). Vi bodde grannar i Ryd när vi växte upp, sen flyttade Anna och familjen till Jönköping. Trots det fortsatte våra familjer att umgås och vi syskon har vuxit upp som bröder och systrar. 
2002 drabbades Anna av en hjärntumör och för snart 8 år sen somnade hon in, hemma i huset med sin familj och pojkvän.

Du är saknad fina Annapanna!

Minns du det här?

Hittade några kort i mammas och pappas dator….

Haha. Hella… kommer du ihåg den gången vi var i Sälen och band ihop stavarna och jag flög baklänges?
Tror det var den här gången när kortet togs? 😉

Nadja… minns du? 😉 Du var så blek 😉

Schnigel – Grodan miss you!

Tara – Miss you crazii! =)

Det bästa jag gjort i hela mitt liv!!

Det är det här.

Eller i alla fall bland det bästa jag gjort i hela mitt liv. Det går inte att beskriva med ord. Jag ser tillbaka med glädje och tusentals vackra minnen. Otroliga minnen. Minnen för livet.

Jag hade alltid velat ge mig ut på en längre tripp. Ensam. För att växa och utvecklas. Och det gjorde jag. 2007.

I januari vinkade jag hejdå till mina föräldrar på Landvetter för att inte komma tillbaka på 13 veckor. I april stod jag åter igen på svensk mark, efter luffarliv i Asien. Ensam. Thailand, Malaysia, Kambodja.
Fast ändå inte ensam. Jag träffade så många otroligt härliga människor under mina månaders ryggsäcksliv. Och jag fick se och uppleva så otroligt mycket, sånt som man aldrig hinner uppleva på lika lång tid här hemma.

Det är obeskrivligt. Det är något jag tycker att ALLA borde göra någon gång i sitt liv.

Det häftigaste jag varit med om.

… eller i alla fall BLAND det häftigaste jag varit med om, hände 31 januari 2007.

Jag är en dykare, och jag dyker med tuber sen några år tillbaka. 2007 var jag ute med min ryggsäck i 13 veckor och hamnade den 30:e januari tillsammans med Malin från Älmhult (som var min nuvarande reskompis) i Khao Lak.

Därifrån åkte vi ut till en ö som ligger i Marinparken Similan (men som inte hör till de 9 öar som ÄR Similan Islands). Den heter Koh Bon och är känd för att vara MANTORS reningsplats några gånger om året. Har man tur och är där någon av de här gångerna kan man få se gigantiska mantor flyta fram genom det klarblå vattnet.

Vi hade tur.

Alla vet inte vad mantor är. Rockor.

Manta eller djävulsrocka (Manta birostris) är en stor rocka. Den kan bli mer än 7 meter mellan vingspetsarna och kan väga uppåt 2 ton. Den lever i tropiska vatten. Mantan har en ovanligt stor hjärna och är förmodligen intelligent. Den kan lära sig känna igen olika dykare, och den är ofta mycket nyfiken och social.I juni 2007 föddes för första gången en djävulsrocka i fångenskap, i ett japanskt akvarium. Den nyfödda honan mätte två meter mellan vingspetsarna.
Källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Manta

Under våra två dyk såg vi säkert 15 stycken mantor. Och flera av dem var flera meter mellan vingspetsarna. Det var som att drömma. Att i mörkret längre bort i vattnet se något mörkt uppenbara sig för att segla närmare och närmare och komma nästan ändå inpå innan den vek av pga att ögonen sitter på sidan och inte rakt fram.

Den närmaste hade jag bara några centimeter från mig och känslan går inte ens att beskriva. Känslan av att ha drömt när man kom upp ovanför ytan igen, är det närmaste jag kan komma. Ibland känns det fortfarande som en dröm, även om jag vet att jag varit där nere i dryga två timmar och simmat runt med dem.

Förutom att se mantor såg vi också andra firrar och djur som man normalt inte ser på andra dykplatser runt omkring i världen.

Min största dröm just nu är att någon gång dyka med valhaj.
DET hade varit en DRÖM!

Minnen från förr.

Jag kikade på lite kort och hittade ett par från Phi Phi Islands förra året. Thailand alltså.

Och med tanke på att Annis snart dyker upp här i Skövde passar lite Annis-foton bra.
Och så får brorsan vara med på ena hörnet också ♥
Herregud vad jag saknar Thailand. Det är som om mitt hjärta är halvt när jag är så långt ”hemifrån”…

Home is where the Heart is ♥

Jag sitter här framför datorn och känner mig lite vemodig i hjärtat samtidigt som jag känner mig glad. Svår känsla att beskriva.

För exakt 2 år sen flyttade jag tillbaka ner till Skövde från Stockholm, pga mina allergier som bara blev värre och värre, och för att jag ville ha tryggheten med familjen runt mig när jag får mina livshotande tillstånd.

Två år senare sitter jag nu i samma lägenhet i Vasastan som jag flyttade in till. Inte lika tom, men snart. Det mesta är packat och imorgon och på torsdag sätter vi igång att flytta.
Det var med sorg i hjärtat som jag flyttade in i lägenheten för att jag saknade Stockholm och kände mig misslyckad som flyttade tillbaka till stan. Nu, två år senare, är jag lycklig och jag har sorg i hjärtat för att jag kommit att älska ”min” lägenhet så otroligt mycket och trivts så bra. Och vore det inte för Peter så hade jag inte lämnat mitt hem.

Men nu är det dags för en ny era i mitt liv. Den delen av mitt liv som innebär att bli sambo med mitt livs kärlek. Och det känns så rätt!

Jag önskar ingenting annat än det som komma skall. Det kommer att bli så bra!

För det är som man säger:

HOME IS WHERE THE HEART IS.

Och mitt hjärta är där Peter är. Och då är det hemma ♥

     

  

R.I.P Min älskade bästa vän ♥ Du fattas mig!

 

25 juni 2006 försvann min bästa killkompis. För alltid. Jag saknar honom så att det gör ont.
Imorgon är det 4 år sen DU lämnade oss.

Tidigare inlägg: https://spindeltjejen.wordpress.com/2009/06/25/cant-imagine-all-the-pain-i-feel/

Från Expressen: http://www.expressen.se/1.376221

Från min blogg 060625:

Varför?! VARFÖR VARFÖÖÖÖÖÖR?!!!!!!!!

Det kan inte vara sant? Det kan inte hända…. jag pratade ju om dig igår… jag skickade sms för bara någon dag sen….. VARFÖR gubben…. inte MIN N!!

Jag kommer alltid att vara ”din Carro” som du alltid sa… ”MIN Carro”…. och jag kommer alltid att älska dig oxå som den underbara vän du var…. men det vet jag att du vet… du vet vad du betydde för mig.

GUD, så jag kommer att sakna dig gubben…. ALLTID…. du finns för alltid i mitt hjärta… alla minnen…. alla gånger som vi suttit och pratat… alla gånger som vi umgåtts, fikat, festat…. alla gånger du och jag suttit och kollat på film…

Älskade vännen…… R.I.P!!!

---

Jag kan inte sluta gråta…. har inte sovit många timmar inatt, vaknat med en massa minnen i huvudet, och en massa hemska bilder framför mig… och så en massa tårar… och tankar om hur jag ska klara mig utan N.

Hur många tårar har man egentligen? Mina ögon är alldeles igengrodda… Jag tänkte gå och jobba idag för att få något annat att tänka på, men börjar tro att det kanske är bäst att vara hemma istället. Tårarna rinner hela tiden och när jag väl slutat så börjar de strax därpå igen… Jag kan inte ens skriva på något bra sätt… skärmen är alldeles suddig av alla tårar som ligger i ögonvråna.

Jag fick lyfta på telefonen igår och ringa Jenny och berätta… och precis som jag så bröt hon ihop… och Annis…. och så lyfte jag luren och ringde till David för första gången på 1,5 år. För att berätta… jag vet hur mycket de gillade varandra och jag minns alla gånger som vi suttit och pratat om mitt kärleksliv och för att inte tala om N… det är inte mycket som jag inte vet där. Sällan som man haft så förtroliga samtal, men så var han ju min allra bästa killkompis under många, många år. Fy fan, så jag kommer att sakna honom!!!!

Jenny kom hit till mig igår och bara satt och höll om mig. Tog med mig ut i bilen och åkte en sväng, det känns som att jag ska ätas upp inifrån. Alla mina minnen håller på att få mig att bryta ihop samtidigt som det är de som får mig att hålla mig på fötterna. Alla fina minnen. Och det är MÅNGA. 

Jag undrar hur L och lillan känner det, hur ska de klara sig och N:s familj…. och Daniel och resten av ”gänget”…? Tankarna går självklart till din familj gubben, hur ont det än gör i mig så måste det göra såå mycket ondare i dem. Jag vet hur saknad du kommer att bli bland oss alla.

Fy fan, såna här saker ska inte hända! Jenny kommer att gå med mig på begravningen och det känns jätteskönt. Men det kommer att bli jättesvårt. Hur ska man orka?

Jag har inga ord för det som hänt, det är fortfarande ofattbart. Jag försöker att inte tänka på att jag aldrig mer kommer att få träffa N eller ge honom en kram eller skratta åt alla ”våra” grejer… och jag försöker att förstå att han inte kommer att finnas i mitt liv mer… men det är svårt. Det är verkligen outhärdligt. Bara tanken får mig att skaka i hela kroppen…

Ta hand om era nära och kära… och berätta för dem hur mycket de betyder… en dag kan det vara för sent. Ibland förändras livet på en sekund…

N – du kommer alltid att ha den där platsen i mitt hjärta, vi har till och med pratat om det. Du vet vad du betydde för mig och du vet hur jag kände och det är så skönt att veta om att DU vet det. Jag hoppas verkligen att du sover gott nu och att änglarna tar väl hand om dig där uppe när du sitter på ett moln och kikar ner på alla oss som kommer att sakna dig i oändlighet!

_______________________________________________________

Jag har känt Niklas sen 1998. Han var killen som jag ringde till mitt i nätterna om jag behövde prata. Han var killen som ringde mig när som helst under dygnet och som kom hit och satte sig om jag behövde en kram. Vi hittade ju på saker hela tiden. Det finns såååå mycket minnen. Bara hur vi i timmar kunde sitta och lyssna på musik, prata… gå ut och gå, sitta på Skafferiet och fika fem dagar på raken… Eller gå till Krikelin och dricka öl 3 dagar samma vecka. Sitta i hans lilla kök och röka under fläkten… Metallica-konserten 1999, hur han låg i baksätet och Björndahl satt i fram helt paranoid att jag skulle somna… Grillkvällar… alla fester här i lägenheten… Fast framför allt kommer jag ihåg honom som han var… hans sätt att gå, hans skratt, hur han pratade, hans stora snus under läppen som jag brukade trycka på… hans kramar, hans lugnande ord… alla stunder bredvid varandra i soffan eller alla samtal i timtal i telefonen… Och hans pussar (ja, man kan pussa på kompisar oxå…) Minns allting hur väl som helst….

David som säger ”Det är MIN Carro” och Niklas svarar trotsigt. ”NÄÄÄ, det är MIIIIIN Carro”…..
Usch…. så mycket minnen. Härliga och glada minnen men samtidigt minnen som gör ont….

Jag kan inte ens få ord på allt jag vill få ner… Det är tomt i huvudet….

Pratade med Hella igår… hon förstod inte… chockad….
Jenny tog hand om mig hela dagen igår… hon kände honom oxå, träffade honom genom mig så klart, mina bästa vänner…. bästa tjejkompisen och bästa killkompisen… Var uppe vid platsen och tittade och jag bröt ihop.

Ska försöka jobba idag. Ska åka upp till platsen och tända ljus med Jenny och lägga dit en stenstjärna… något som finns kvar även om blommor vissnar och ljus slocknar.

Älskade vännen…. jag önskar att man kunde spola tillbaka tiden…. Men minnena finns alltid kvar….

Sov gott vännen… kommer att sakna dig hela livet – något fruktansvärt mycket!

Niklas Kjellén
790220 – 060625
R.I.P

 

 

– Min Student 1998 –

 

Världens Bästa Barnvakter?

Haha. Jag hittade de här fotona från förra våren. Vi måste vara världens bästa barnvakter? Haha 😉 Zzzzzzzz =)

Mysigt var det i alla fall 😀
(Jag, Anna och Helens lilla tvillingtös N)

 

Det var tider det!

Nu har jag gått och blivit lite smått nostalgisk.

Sen igår har jag suttit och kollat igenom gamla foton (jag har ju otaliga tusentals foton så många glöms lätt bort).
Och de som jag inte har glömt (vilket gäller de flesta) får mig många gånger att bli nostalgisk och längta tillbaka.
Eller längta framåt till nästa gång, kanske man ska säga.

För någon gång gör man ju alltid om saker – så länge de inte är ett stort misstag. Right?

Något som jag längtar sjukt mycket efter just nu är det här.

Pappa BG under ytan.

Spindeltjejen ovanför ytan.

Spindeltjejen upp-och-ner under ytan.

Spindeltjejen (varför pratar jag om mig själv i tredje person?) gör lilla OK-tecknet för att visa att allt är OK efter att hon stigit upp.

Ja. Just nu längtar jag efter att hoppa i våtdräkten och BCD.n och slänga in regulatorn i munnen och bubbla ner.

 

Minnen som värmer i hjärtat.

Minnen & Skratt

Vilka skratt jag har fått mig idag.

Gamla videoband som jag filmat under perioder för flera år sen och som jag inte sett på lika länge. Rhodos 2002, England 2002, Kryssning till Finland från 2002, Bulgarien 2003.

Vilka härliga minnen och vilka skratt. Det bästa av allt är att få in dem på DVD och kunna titta på dem när man vill utan att släpa fram filmkameran i fråga och kolla genom den.

Jenny, Jennie, Jennica, Jessica, Karin, Per, Daniel, Johan, Jerry, Gurra, Helen, Barrie, Pete, Jenny.B, Annisette…. mängder av ansikten dyker upp på skärmen och det är skoj att uppleva gamla minnen som man haft skoj åt!

Dessutom började dagen med att älsklingen fick mig att skratta hysteriskt. Jag vet att han kan uppfattas som blyg och lugn. Men det är raka motsatsen till vad han kan vara när han är hemma =)

Nu känner jag mig helt slut. Men ändå på G att åka till jobbet. Jag kanske skulle göra iordning lite att ta med att tugga på inatt? Lite Proviva och lite kvällsmat?

Vad ska ni hitta på i veckan? Några roliga planer? Jag ska träffa Sara och så ska jag försöka träffa Sissi. Sen jobbar jag ju nätter. Och mamma fyller år på fredag, så då ska vi sopa mattan med varandra i bowling och sen äta middag innan jag ska åka och jobba natten igen.

När Jennica leker med min rumpa.

Egentligen skulle jag nyss ha stämplat in på jobbet för att jobba kväll idag och dag imorgon.
Men jag vaknade av att min mobil hade ringt och Peter gav den till mig. Det var min chef som undrade om jag kunde jobba natt inatt istället. Och det passar jättebra för mig, med tanke på att jag jobbar 3 nätter senare i veckan.

Igår kväll började jag och Peter att tanka över mina videkameraband till en inspelningsbar DVD för att bränna ner dem på DVD istället och kunna kika på dem lättare.

Det började med min Asien-resa 2007. Och sen fortsatte det med Rhodos 2002 och just nu rullar band nummer 2 från Rhodos 2002 på. Och jag dööööööör av skratt.
Jag, Jennica, Jenny, Jennie och Jessica. Härliga, underbara töser. Två veckor på Rhodos. Fjärde resan dit för min del.
Och Jerry och Gurra. Och just nu är Ricardo (Magnus) hos oss på vårat hotell.

Jennica leker just nu med min rumpa (på filmen alltså)…  
Ja… det låter sjukt… jag vet. Men ingenting är ”normalt” när jag och Jennica är i närheten av varandra! Haha. Gumman…. Jag kan inte sluta le. Du har alltid alltid fått mig att le stort.

JAG SAKNAR DIG!!!

 

Jennie var ju också med, men Jennie och jag träffades förra helgen,
så min abstinens efter henne är tillfredsställd just nu 😉

Livet fylls av MINNEN varje dag.

Jag är grå.

Jag har det bra i Helsingborg. Myser för fullt och njuter av ledigheten, kärleken och min Twinny och hennes nära.

Trots allt är jag grå. Jag känner mig tom i kroppen. Ledsen. Hängig. Lite allt möjligt. Lite nere. Som att något fattas. Men jag kan inte sätta fingret på vad det är.

Tänker för mycket ibland. Vet inte vad jag vill.

Förhoppningsvis kommer jag på det.

Annars fortsätter livet som en lång raksträcka tills jag kommer på vad det är som jag vill.

Up’n’downs. Det är så livet fortgår. Upp och ner. Ner och upp. Raksträcka.

Vilken tur att man inte är på topp jämt, då skulle man inte uppskatta de tiderna när man mår extra bra.

Ibland mår man lite sämre. Och just nu är en sån period.

Jag är trött på alla mina krämpor. Jag är trött på att mina allergier tar över mitt liv.
Jag är trött på oron och ångesten i kroppen så fort jag äter något och inte vet om jag kommer att bli döende.
Trött trött trött. Ibland vill jag bara strunta i allt och stoppa i mig mat även om jag inte tål den.

Varför är livet så krångligt ibland?
Jag vet vad jag vill. Men jag vet inte om jag kan.

Kram C

Nu ligger jag och sover.

… och klockan är ställd på 11.

Jag fick gå tidigare från jobbet nu på morgonen, för det var lugnt och jag har plus på min flextid att ta ut. Skönt.

Undrar om det räcker att sova 4 timmar? Eller ska jag ställa klockan på 12 istället? Vi får se.
Jag har en hel del att göra idag när jag har vaknat. Har planerat att vara effektiv och få saker och ting gjorda här hemma.

Bland annat måste jag plocka upp mina julgrejer från källaren och tänkte passa på att städa lite under dagen. Behöver dammsuga, damma, plocka iordning några av mina tusen plagg som ligger överallt.
Och så behöver jag fixa lite inför nästa vecka. Men det får förbli en hemlighet här inne tills det är ”klart”.

Det är en annan grej på G också. Men jag vet inte än om det kommer i ett skyddat inlägg eller om jag ska vara snäll och dela med mig av det här inne till alla anonyma som läser. Jag vet ju att det är en del ”spöken” från förr som är här inne och läser men inte knystar ett ord om det. Men tro inte att just NI är anonyma. Anonymitet finns knappt längre i dagens samhälle.

Vad tycker NI som läser – kan man dela med sig av allting inne på bloggen?
Eller får man vara lite hemlig när det gäller vissa saker?
Jag struntar mer eller mindre i om folk vet saker om mig. Jag är bara en enda liten individ på det här klotet och jag tycker inte att det kan göra någon skillnad. Jag tror inte att folk bryr sig så mycket egentligen om saker som är stora för vardera individ?
Det är ett rätt intressant samtalsämne och diskussions-underlag. Skriv gärna vad ni tycker!

TREVLIG HELG förresten.
Nu är det lördag och imorgon är det 1:a Advent! Herregud – vart tar tiden vägen?!

 

Och så kommer här 2 foton från 28 november förra året (exakt ett år sen idag…. då var det partyyyyyyyyyyy!)
Annisen – minns du? 😉

Först en fika på Rådhuscaféet på dagen när jag vaknat efter att ha jobbat natt. Osminkad och trött och bad hairday innan dusch. Därav mössa inomhus. Det andra kortet: Just Another Crazy Blonde på väg ut för att partaja lite.

 

Älskling – minns jag inte helt fel fick du ett fyllesamtal vid 03-tiden  i 2 timmar utav några knäppa fyllon?

♥ Idag är det Annas Dag ♥

Idag är det 7 år sen våran Anna slets ifrån oss.
Vi saknar henne fortfarande otroligt mycket. Familj, vänner och släkt.
Hon fick bara bli 19 år innan den fruktansvärda cancern tog henne.

Anna, älskade vännen – Du fattas oss!

Fotot är från 2006 när Nadja och jag var och hälsade på Anna, hon sover i Jönköping och har fått det
jättefint bland alla fallna löv med en massa änglar, nallar, kransar, hjärtan och blommor ♥

Dagens datum får mig trots detta att tänka på något positivt på samma gång.
Idag är det 1 år sen min älskling ”hittade mig”. Eller rättare sagt – 1 år sen vi hittade varandra och började prata.
För älskling hade hittat mig redan i mars och hållt lite ”koll” på mig. Men det var inte förrän för ett år sen som jag faktiskt fick ett mail (utan att det hunnits raderas pga inakitivitet på 3 veckor).
Redan i mars låg ett mail och väntade på mig. Men jag fick det aldrig (vilket mest troligt beror på att jag var i Thailand och inte hann logga in innan det raderades). Det är skoj det det.
Vissa skulle nog kalla det ÖDET 😉

Jag är fortfarande sjuk.
Ingen feber på morgonen, men temp (hög temp i förhållande till min naturliga kroppstemperatur). Känner mig trött, dåsig, mår lite illa och har ont i magen. Nyser och torrhostar lite.
Har just legat slocknad i Peters armar igen, trots att jag inte varit vaken så länge. Lägger jag mig ner så dåsar jag till 🙂

Har ni hittat på något kul idag eller har några roliga planer för veckan som kommer?
Ni vet väl att det är 1:a advent på söndag? Har ni börjat pynta?

Någon som är MAXad?

Jag hittade det här fotot för ett tag sen i min dator.
Jag tog det för ett par år sen när jag var i Stockholm och hittade Filip på en stoooor vägg med reklam för MAX (hamburgerrestaurangen).
Jag kunde inte låta bli att påminna honom och lag upp det fina kortet på hans Facebookprofil 😉

Känner ni igen honom? 🙂

Ps Filip – jag skippar stripp-fotona från Rhodos. Snällt va? 😉

 

Vilken PANGbrutta va?! ;)

Ha ha ha. Seriös bild… Jag retar brorsan lite för hans hobby. Det är han som har tagit fotot.

Lillebror – min älskade lillebror. Jag saknar dig! 🙂

 

Än så länge är jag vid liv :o)

Jodå. Jag lever fortfarande!
Jag har dock ont i magen och det kliar lite på kroppen och det hettar inifrån huvudet, som att man är på väg att brinna upp ibland. Men det är vardag. Så länge jag slipper besöka min gamla praktikplats så är jag nöjd *nickar*

Idag tänker jag på alla våra änglar som har lämnat oss.
Ikväll efter jobbet har älskling varit med mig uppe på kyrkogården och tänt ljus. Självklart gjorde jag ett besök hos Niklas. Och hos farmor i Minneslunden lyste alla ljusen så vackert!

 

♥ Idag är en dag av saknad ♥

Idag är det 2 år sen min bästa väns mamma försvann ifrån oss. En varm, fin och härlig människa.
En människa som än idag betyder mycket i mitt hjärta.
Idag tänker jag på dig gumman, jag vet att det är en jobbig dag och jag finns här när helst du behöver prata.

Pia – vi saknar dig!!

Mina tankar går också till en av mina nära vänner som förlorade sin bror tidigare i veckan.
Livet är inte rättvist!
Tänker på dig och familjen hjärtat! ♥

SpiderGhost on Halloween

Kommer ni ihåg?

My gosh!
Nu har jag legat utslagen på soffan hela dagen. Mamma var förbi för en liten stund sen och lämnade Alvedon (jag får ju inte käka Ipren m.m på grund av min allergi, så det är jobbigt att inte kunna kombinera med ibumetin eller liknande) och lite glass/dricka (och hembakade bullar!)
Tack mamma – du är världens bästa!

Jag är tillbaka i soffläge igen.
Jag har roat mig med att titta igenom lite avsnitt av Gossip Girl och ligger nu rätt långt fram tror jag. Nu är det bara typ 5 serier till att kolla ikapp! *blink*
Annisen – vi kör väl på Heroes när jag kommer upp va?! 😉 – GIVET.

Huvudet känns aningen bättre, men nacken och axlarna är stenhårda och kroppen gör ont. Jag blir hemma inatt (för er som inte redan listat ut det).
Soffläge med TV eller film. Så få knop som möjligt med andra ord.

Vi är visst ett helt gäng som är dåliga nu? Har flunsa-perioden och allt sånt dragit igång nu?

Vad har NI hittat på idag?

Och för att komma till rubriken på inlägget. Minns ni det HÄR?!

Bilder lånade från Google Bildsök.

– Diary from the Past –

Ibland förundras jag själv när jag sitter och läser igenom mina TUSENTALS gamla sidor med dagböcker som jag skrivit sen jag var 13 år. Under flera år i tonåren skrev jag mellan 1-15 sidor VARJE dag. Så mycket att bearbeta, så mycket att ventilera med sig själv. Numera skriver jag inte så ofta längre, jag funderar på att ta upp mitt skrivande.

Vissa saker (som det här nedanför) kan jag knappt förstå att jag själv plitat ner med pennan/tangentbordet.
Jag vet att det är mina ord – men de känns ändå så främmande.
Jag tycker själv att det är så bra skrivet – det kan gälla nästan vem som helst. Därför tänkte jag dela med mig av det (med risk för att öppna mig lite för mycket – vilket inte gör mig något, för det är ett par år sen jag skrev det här nu…) Några av er har redan läst det – i min gamla blogg från några år sen, därför känner ni nog igen det.

Och nu är det i mitt förflutna.

 

Morgonen började med ett helvete…. var redan försenad till min sista dag på praktiken och det blev inte bättre av att tårarna började trilla när man redan fått dit mascaran… Kom dit precis runt 07 och vid det laget hade jag hunnit förtränga alla tankar och siktat in mig på att göra en riktigt bra sista dag, även om det senare visade sig bli totalt kaos. Inte för mig alltså, utan på avdelningen. Jag tog det som jag hann med och det kändes bra. Gick med P ett tag, satt och hade lite diskusioner med D om olika begrepp och sen hängde jag på A och så lite andra goa människor som jobbade under dagen.
Avslutade dagen med att sätta mig och prata en massa med lite ssk, usk och läkare. Läkarna är riktigt trevliga där nere! Många unga tjejer och killar, som är lätta att samarbeta med =)

När jag kom ut från sjukhuset så satte min tankeverksamhet igång igen, även om jag helst inte vill tänka på det över huvud taget, men eftersom det är väsentligt så måste jag bearbeta det för att komma fram till ett beslut.
Man måste dock tänka ordentligt, för de besluten och valen som vi gör i ungdomen följer med oss genom hela livet…
Jag har verkligen varit ledsen idag, det som ”du” sa och skrev…. du ska veta att det sårade, och jag måste komma underfund med om jag kan gå vidare efter det där. Tilliten rasar och det är inte konstigt om man väljer en annan riktning på livet, en helt ny stig att utforska och sakta strosa sig framåt i… Om tilliten försvinner innan den helt finns där igen; det är ingen liten skada, det är en katastrof.

Är det så konstigt att jag reagerar som jag gör? Jag tycker faktiskt inte det, it’s coming right back at you! Man kanske måste tänka över hur man själv är ibland också, tänka igenom om det verkligen är befogat hur folk tycker och tänker?

Det gör ont… mina tankar tar olika vändningar hela tiden och hela tiden kommer nya stigar fram, det är precis som att jag står vid ett vägskäl och det är många vägar som lockar även om jag skulle vilja stanna på den som jag går på. Jag vet bara inte om den kommer att falla längre fram, att det kanske redan nu är dags att ta en av de nya stigarna? Hur vet jag om den vägen som jag går på nu kommer att vara den rätta vägen längre fram? Jag önskar att jag visste, men det vet ingen.
Jag vet att jag kommer att falla längre fram, men kommer du då stå där och räcka fram handen för att hjälpa mig upp, eller ska jag redan nu ta en annan väg, när jag är stark nog för att resa mig själv?

Mina tankar fortsätter att fundera och bearbeta allting som händer. De funderade för fullt när du ringde och sa att det inte var din mening att jag skulle bli ledsen, men det blev jag. Jag har varit ledsen hela dagen men haft det i bakhuvudet medan jag koncentrerat mig på det som är viktigt, mitt nya yrkesval. Jag har varit ledsen och jag har flera gånger varit nära på att låta tårarna rinna igen.
Jag funderar över om det är det som du skrev eller sa som gjorde mig ledsen, eller om jag är ledsen över det som jag sen ett tag tillbaka känt. Jag tror faktiskt att det är det senare, även om orden gjorde ont. Jag vet att du sa förlåt, att du sa det om och om igen… jag vet att det inte var din mening att jag skulle bli ledsen, men det blev jag. Jag vet inte om det börjar att bli för mycket, om jag kommer att orka… om jag vill….
Du sa att du älskar mig mer än allt annat… men det är lite svårt att förstå ibland.
Kanske är det bara jag, men det är sån jag är. Jag behöver så mycket, kanske för mycket ibland. Jag försöker att ändra på det, men du behöver tänka på hur du själv gör också.
Man kan inte bara ta saker för givet, inte ihop med någon som uppskattar minsta lilla sak. Det går inte ihop, det blir inte 1+1=2. Det blir en svår ekvation av det som jag inte tror går att lösa.

Ibland undrar jag om man måste mista någon som står en nära för att lära sig att uppskatta alla små saker i livet, att man måste gå igenom det för att uppskatta saker och ting, att säga till alla vad de betyder, att inte ta allting för givet.
Jag hoppas verkligen att det inte är så, jag önskar ingen annan den smärtan, men ändå lär man sig något av det, jag hade inte lärt mig att uppskatta allting runt mig på det här sättet om jag inte gått igenom det som jag gjort.

Vi kommer från skilda världar, kanske var det redan från början misslyckat att ens försöka.
Men vad är vi utan vårat hopp, utan våra drömmar om framtiden?
Jag VET att det är rätt. Jag VET det innerst inne. Men det måste hända något snart som gör att jag inte tappar tron. Jag behöver hålla fast vid min tro och vid hoppet, för om jag tappar det så kommer jag att gå min väg för att aldrig vända om.

Snälla, få mig att känna mig speciell… få mig att känna det där som jag alltid kände förr… få mig att för alltid vilja stanna, att för alltid vandra hand i hand med dig, på våran stig, att hjälpa dig upp när du faller och att du hjälper mig upp när jag faller. Jag vill inte falla för att sen gå en helt ny väg. Då blir det en väg ensam.

Snälla……

– Vi Drog Till Paris –

Förra hösten i oktober drog jag med min allra bästa vän (Twinny) Jojo till Paris i tre dygn.
(Visserligen blev planet inställt 10 minuter innan avgång hem
och vi fick flyga till Skottland också – men det är en annan historia! *S*)

VIPS, och så var jag fast. Trillade dit.

Hugha – Alla Blekfisar! *blink*

”From Heaven To Hell”

Grodan saknar Schnigel!

Memories In a Little Box.

We Love U2. Ullevi 31.a Juli 2oo9

~ Don’t worry – Be happy ~

 

För det första förstår jag inte ens vad jag gör uppe just nu.
Eller… det är väl inte så konstigt att jag är uppe strax innan 08 en fredag (eller jo…. det tillhör ju faktiskt inte vanligheterna det heller)… men jag borde ligga i min säng och snarka (eller i alla fall dreggla lite lätt på kudden) nu och försöka slappna av. Men jag är lite uppe i varv och jag vet inte ens om jag kommer kunna somna. Men det är värt ett försök.

Natten på jobbet började rätt okay ändå, men det är mycket att göra inför sommarens förväntade babyboom.
Efter midnatt hann jag sätta mig ner en liten snabbis och äta en macka, men kaffet blev stående trekvartsdrucket. Eller rättare sagt – det var 3/4 kvar i koppen när jag sprang iväg och hann inte dricka upp resten (för i vad ligger nöjet att dricka kaffe på stående fot och inte kunna njuta av klunkarna?)

Ytterligare någon timme senare så började det samla ihop sig ordentligt och fast att jag och mina två barnsköterskor skulle ha 28(!!) matningar och fixa med under natten så blev det lite mer än så och min andra sköterskekollega var gullig nog att hoppa in i ambulansen ner till Göteborg nu på tidig morgon och åka på transport. Visserligen blev jag ”själv” kvar med alla tolv barn, men stackars J kommer inte tillbaka och är hemma förrän runt 10-11 nån gång.

Och inte nog med det. Strax efter midnatt var jag inne på BB och ena barnmorskan brister ut att ”Michael Jackson är död”. Ehhh….. va? Nä, det måste väl vara fel va? Men nehej…. hjärtstillestånd och död… Jag som alltid undrat hur världen kommer att reagera när någon ”riktigt stor” världsstjärna som Madonna eller MJ dör…. Overkligt.

 

I alla fall. Jag vet inte vad jag gör just nu, jag bara skriver och pladdrar på om helt oväsentliga och trista saker och jag borde egentligen dricka lite och gå och lägga mig.
Förresten slipper jag stänga in vovsingen i garderoben och strypa grannarna, för jag har tagit mig upp till Norrmalm och mina föräldrars stora hus och ska sova hos dem nu idag när de är på jobbet… ett stort och tyst hus helt för mig själv! Och när jag vaknar ska jag kränga mig in i ena bikinin och lägga mig ute i trädgården och få lite färg (hoppas nu bara inte att grannarna ringer SOS Alarm och rapporterar att det ligger en vit val i trädgården…!) Hahaha. Sorry.

Tjingeling!!
*vinkar*

~ Can’t imagine all the pain I feel ~

 

Just another crazy blonde, just another backpacking-trip.

 

År 2oo6 började jag bli riktigt trött på mitt så kallade liv.
Jag kände att jag behövde livsförändringar. Stora såna. För att leva på riktigt och känna att jag inte kommer att ångra något när jag blir gammal och sitter kvar i samma lilla håla.
Sagt och gjort bestämde jag mig för (trots min ”höga” ålder) att bege mig ut ensam på en långresa i Asien, något som jag alltid har velat göra sen första gången jag satte mina fötter på thailändsk mark och efter en månad kände att jag inte ville åka hem. Det har varit så varje år som jag åkt iväg och i och med detta så var valet inte särskilt svårt.

Att spara ihop pengar inför en 13-veckorstripp var förvånande lätt (kanske hade det med skatteåterbäringen att göra också, som hjälpte till en hel del på köpet) Jag började spara i maj efter att jag kommit hem från ytterligare en månad borta på andra sidan klotet och i september bokade & betalade jag flygbiljetten bort till Bangkok.
Jag jobbade på och sparade så mycket jag kunde under hösten för att kunna unna mig saker på resan och ha en lite ”högre” budget än backpackers normalt har (som bor i billiga skyffen med kackerlackor som sällskap och äta nudlar varje dag på gatan). Min budget skulle i alla fall ligga runt 200 Skr per dygn för boende och mat, sen hade jag planerat att ta dykcertifikat (jag har dykt tidigare, men aldrig tagit cert), bleka tänderna och åka runt och se så mycket som möjligt dit fötterna bar mig.

Julen passerade och så också min födelsedag. Jag sa hejdå till alla på jobbet och hade redan innan avresa haft kontakt med vårdchefer uppe på Astrid Lindgrens Barnsjukhus i Stockholm om möjligheter till jobb när jag återigen skulle landa på svensk mark.

Den 10:e januari bar det av ner till Landvetter med mamma och pappa i släptåg för att vinka av mig (och även om de påstod att de inte var överdrivet nervösa över att deras blonda tös stack iväg till andra sidan klotet ensam i flera månader, så tror jag nog att de hade en liten klump i magen när de såg mig gå uppför trappan mot gaterna).

Som många av er vet bor mina vänner Tara & Martin i Bangkok och med dem Cecilia – deras dotter och min guddotter som är sju år gammal. Så jag hade alltid en trygghet i dem om något skulle köra ihop sig alltför mycket, vilket kändes skönt, trots att jag inte var nervös över att åka iväg ensam, eftersom jag alltid känt mig hemma i Thailand och älskar livet/naturen/kulturen där borta.

I april, 13 veckor senare, stod jag återigen på svensk mark, med ryggsäcken och kroppen full av nya erfarenheter, upplevelser och självinsikt. Underbart. Det går inte att beskriva i ord hur mycket den resan gav för min personliga utveckling.
Jag lever fortfarande på minnena från alla upplevelser jag var med om, och alla människor jag träffade längs med vägen. Vissa av er är vänner för livet och kommer alltid att finnas med.

Jag undrar fortfarande ibland vad som hade hänt om jag inte hade packat väskan och gett mig av.
Troligtvis skulle jag nog bara vara en spillra av den forna Caroline, en skugga av mig själv.

Jag längtar fortfarande iväg. Jag var i Thailand en månad nu i februari/mars och vill fortfarande tillbaka så snart som möjligt. Jag hoppas och önskar att jag ännu en gång kommer att åka iväg på en längre resa framöver, i två-fyra månader.

Jag är och kommer alltid att förbli en traveljunkie.

 

Tankar mitt i natten.

 

Ibland kommer känslan så fort. Det känns som ett knytnävsslag i magen och sen kommer tårarna, varma tårar som rinner ner över kinderna. Man tänker tillbaka, minns alla roliga och fina stunder och sen gråter man ännu mer. Inte för att man är ledsen över det som varit, utan för att man är glad att man har så fina minnen…

Uppskatta de personer som finns i ditt liv och lär dig att visa uppskattningen. En dag finns den där speciella människan inte där längre och då betyder det allt att man uppskattar det man har och inte tar det för givet…

En månad kvar… sen har det gått tre år sen den natten då du slets bort ifrån oss… Det går nästan inte en dag utan att jag ser dig framför mig, hur du sitter i bilen och hur bilen fortsätter av vägen och börjar att volta. Jag undrar vad du tänkte de där sista minuterna… Men jag kommer aldrig att få något svar.

Du finns framför ögonen på mig varje dag. Jag kan se dig sitta utanför huset där du bodde… se din speciella gångstil.
Din speciella retsamma ton när du ringer och jag lyfter på luren. Och jag kan se dig dra upp läppen och visa den stora prilla som du stoppat upp under läppen.  Bara för att retas.
Jag kan se dig framför mig när vi sitter och gör halsband och armband och hur vi gör ett till Jenny för att hon tycker så mycket om det som vi har gjort till mig. Som du gjorde till mig och som jag valde vilken färg det skulle bli.

Jag kan se ditt busiga leende framför mig. Och jag kan höra dig säga hur knäpp jag är. Och framför allt kan jag höra dig säga ”lille Peeeeeeeter” när du träffar min bror. Du tyckte verkligen om honom… Jag kan känna lukten av sommar när vi är ute och går med din labrador L. Och jag kan fortfarande skratta åt när vi satt i ditt pyttelilla kök och rökte under spisfläkten och i flera timmar diskuterade all världens kärleksproblem.

1999 var vi uppe i Globen och kollade på Metallica. Hela dagen är ett stort minne. Ett underbart minne, min första stora konsert och då med mina favoritartister. Alla gånger som vi suttit hemma i din lägenhet och lyssnat på dem. Eller Tupac och Changes. DET är du.
Jag kan se dig framför mig, sittandes på ”Mummel” med D och dricka öl i väntan på att jag ska sluta jobba på Boggan, och hur du slänger dig runt halsen på mig när jag dyker upp och säger att ni har saknat mig, men att ni har snackat ”skit” om mig hela kvällen (för att ännu igen retas – din lilla retsticka!) och vilken toppentjej D har fått tag i. Men att jag är ”din” Carro och inte D:s, och att jag är den bästa…

Jag kan höra dig fnittra på det sättet som bara du gjorde… och jag kan höra ditt ”bonniga” skratt som du gjorde, mest för att retas…

Det finns så mycket minnen. Minnen att le åt. Men jag känner mig ledsen i hjärtat över att inte få skapa några nya minnen. Att inte få dela mitt liv med dig, berätta om allt jag är med om och låta dig få ta del av alla fantastiska människor som kommit in i mitt liv de senaste åren. Det finns så mycket jag vill berätta för dig. Berätta om hur lycklig jag är – vilken underbar människa som jag har träffat och delar mitt liv med. Om mitt liv i Stockholm, mina resor, mina tankar och drömmar. Och jag vill höra dig berätta om ditt liv, din familj, dina vänner och dina innersta tankar. Som vi alltid brukade göra.

Du fattas mig så det är inte klokt! Jag saknar dig! Fruktansvärt. 

Men nu har jag fått sett dig för sista gången och fått säga hejdå. Det var inte så här det skulle bli. Du skulle alltid finnas där.

Jag har kvar ditt sista sms i telefonen. Och det kommer jag alltid att spara.
”Jo då alltid! Detsamma gumman! Du är rätt bra du! Hi hi, du är bäst du Carro. Me love you”.

Dito hjärtat…. Men det vet jag att du visste. Du har alltid en plats i mitt hjärta. Nu och för alltid.

Du fattas mig.

In memory of N…. RIP.