– Diary from the Past –

28 Sep
Ibland förundras jag själv när jag sitter och läser igenom mina TUSENTALS gamla sidor med dagböcker som jag skrivit sen jag var 13 år. Under flera år i tonåren skrev jag mellan 1-15 sidor VARJE dag. Så mycket att bearbeta, så mycket att ventilera med sig själv. Numera skriver jag inte så ofta längre, jag funderar på att ta upp mitt skrivande.
Vissa saker (som det här nedanför) kan jag knappt förstå att jag själv plitat ner med pennan/tangentbordet.
Jag vet att det är mina ord – men de känns ändå så främmande.
Jag tycker själv att det är så bra skrivet – det kan gälla nästan vem som helst. Därför tänkte jag dela med mig av det (med risk för att öppna mig lite för mycket – vilket inte gör mig något, för det är ett par år sen jag skrev det här nu…) Några av er har redan läst det – i min gamla blogg från några år sen, därför känner ni nog igen det.
Och nu är det i mitt förflutna.

 

Morgonen började med ett helvete…. var redan försenad till min sista dag på praktiken och det blev inte bättre av att tårarna började trilla när man redan fått dit mascaran… Kom dit precis runt 07 och vid det laget hade jag hunnit förtränga alla tankar och siktat in mig på att göra en riktigt bra sista dag, även om det senare visade sig bli totalt kaos. Inte för mig alltså, utan på avdelningen. Jag tog det som jag hann med och det kändes bra. Gick med P ett tag, satt och hade lite diskusioner med D om olika begrepp och sen hängde jag på A och så lite andra goa människor som jobbade under dagen.
Avslutade dagen med att sätta mig och prata en massa med lite ssk, usk och läkare. Läkarna är riktigt trevliga där nere! Många unga tjejer och killar, som är lätta att samarbeta med =)

När jag kom ut från sjukhuset så satte min tankeverksamhet igång igen, även om jag helst inte vill tänka på det över huvud taget, men eftersom det är väsentligt så måste jag bearbeta det för att komma fram till ett beslut.
Man måste dock tänka ordentligt, för de besluten och valen som vi gör i ungdomen följer med oss genom hela livet…
Jag har verkligen varit ledsen idag, det som ”du” sa och skrev…. du ska veta att det sårade, och jag måste komma underfund med om jag kan gå vidare efter det där. Tilliten rasar och det är inte konstigt om man väljer en annan riktning på livet, en helt ny stig att utforska och sakta strosa sig framåt i… Om tilliten försvinner innan den helt finns där igen; det är ingen liten skada, det är en katastrof.

Är det så konstigt att jag reagerar som jag gör? Jag tycker faktiskt inte det, it’s coming right back at you! Man kanske måste tänka över hur man själv är ibland också, tänka igenom om det verkligen är befogat hur folk tycker och tänker?

Det gör ont… mina tankar tar olika vändningar hela tiden och hela tiden kommer nya stigar fram, det är precis som att jag står vid ett vägskäl och det är många vägar som lockar även om jag skulle vilja stanna på den som jag går på. Jag vet bara inte om den kommer att falla längre fram, att det kanske redan nu är dags att ta en av de nya stigarna? Hur vet jag om den vägen som jag går på nu kommer att vara den rätta vägen längre fram? Jag önskar att jag visste, men det vet ingen.
Jag vet att jag kommer att falla längre fram, men kommer du då stå där och räcka fram handen för att hjälpa mig upp, eller ska jag redan nu ta en annan väg, när jag är stark nog för att resa mig själv?

Mina tankar fortsätter att fundera och bearbeta allting som händer. De funderade för fullt när du ringde och sa att det inte var din mening att jag skulle bli ledsen, men det blev jag. Jag har varit ledsen hela dagen men haft det i bakhuvudet medan jag koncentrerat mig på det som är viktigt, mitt nya yrkesval. Jag har varit ledsen och jag har flera gånger varit nära på att låta tårarna rinna igen.
Jag funderar över om det är det som du skrev eller sa som gjorde mig ledsen, eller om jag är ledsen över det som jag sen ett tag tillbaka känt. Jag tror faktiskt att det är det senare, även om orden gjorde ont. Jag vet att du sa förlåt, att du sa det om och om igen… jag vet att det inte var din mening att jag skulle bli ledsen, men det blev jag. Jag vet inte om det börjar att bli för mycket, om jag kommer att orka… om jag vill….
Du sa att du älskar mig mer än allt annat… men det är lite svårt att förstå ibland.
Kanske är det bara jag, men det är sån jag är. Jag behöver så mycket, kanske för mycket ibland. Jag försöker att ändra på det, men du behöver tänka på hur du själv gör också.
Man kan inte bara ta saker för givet, inte ihop med någon som uppskattar minsta lilla sak. Det går inte ihop, det blir inte 1+1=2. Det blir en svår ekvation av det som jag inte tror går att lösa.

Ibland undrar jag om man måste mista någon som står en nära för att lära sig att uppskatta alla små saker i livet, att man måste gå igenom det för att uppskatta saker och ting, att säga till alla vad de betyder, att inte ta allting för givet.
Jag hoppas verkligen att det inte är så, jag önskar ingen annan den smärtan, men ändå lär man sig något av det, jag hade inte lärt mig att uppskatta allting runt mig på det här sättet om jag inte gått igenom det som jag gjort.

Vi kommer från skilda världar, kanske var det redan från början misslyckat att ens försöka.
Men vad är vi utan vårat hopp, utan våra drömmar om framtiden?
Jag VET att det är rätt.
Jag VET det innerst inne. Men det måste hända något snart som gör att jag inte tappar tron. Jag behöver hålla fast vid min tro och vid hoppet, för om jag tappar det så kommer jag att gå min väg för att aldrig vända om.

Snälla, få mig att känna mig speciell… få mig att känna det där som jag alltid kände förr… få mig att för alltid vilja stanna, att för alltid vandra hand i hand med dig, på våran stig, att hjälpa dig upp när du faller och att du hjälper mig upp när jag faller. Jag vill inte falla för att sen gå en helt ny väg. Då blir det en väg ensam.

Snälla……

Annonser

3 svar to “– Diary from the Past –”

  1. Bunny 28 september, 2009 den 06:36 #

    Tyvärr hjärtat så tror jag att det är så… Man stannar upp och börjar prioritera andra saker… När något tragiskt händer… Tyvärr så är det så… På gott och ont… I mitt fall, gott, när mamma åkte in och ut på iva… För mamma ont… Inte meningen att någon annan ska behöva lida för att jag ska inse livet… Jag förstår inte heller, men jag antar att det är så det fungerar… :s Älskar dig! ❤ Puss ❤

    • CarroBarro 28 september, 2009 den 20:52 #

      Jag tror att man måste se döden i vitögat på något sätt för att börja uppskatta livet mer och alla dess små ting. Jag älskar dig med!! Puss och kram hjärtat!

  2. Suss 28 september, 2009 den 13:48 #

    Man vet inte vart liver för en ibland måste man korsa de vägar som gör ont i både kropp och själ och tyvärr tror jag många gånger att man tar livet för givet innan man mister eller går igenom någonting svårt. Det behöver inte betyda ett dödsfall livet kan ta många vändningar som vi inte räkna med. Det är så skönt att du har hittat kärleken jag hoppas att ni har måååånga fina år tillsammans. Kramr ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s