Bröst är bara fettklumpar som är i vägen.

15 Okt

Då tar vi en favorit i repris från förra sommaren.

 

Jag har genomgått tre operationer i mitt hittills 30-åriga liv.
Två av dessa är av ”fettklumparna” på framsidan av kroppen (och då menar jag inte magen och dubbelhakan)
Att jag kom att tänka på det just nu är bland annat efter att ha läst hos Carolina Gynning och några kommentarer där inne. Jag sitter ofta och knappar runt på internet, från en sida till en annan och kan sitta så under långa perioder och hitta en massa nytt och intressant. Just idag dök jag över den här bilden:

Carolina Gynnings Bröstförminskning

 Till minne av ett par bröst – en artikel från SvD (fulltext).

Det är jättebra att hon valt att ta ut sina silikoninlägg för att inte ha överdrivet stora bröst.
För vem vill gå runt och se ut så här:

Boobs

MEN… jag tycker ändå inte att det känns riktigt att kalla det för en bröstförminskning när man först har tryckt in en massa extra ”saker” i kroppen och sen väljer att ta bort det. Jag tror inte att smärtan kan jämföras med att plågas av ryggont och sen lägga sig under kniven och ta bort sånt som faktiskt sitter i kroppen från första början.

När jag var 18 år hade jag tappat en massa i vikt pga sjukdom. Jag vägde runt 58 kilo och hade en bröststorlek på 75 G. Japp. Det finns G-kupor. Och det är inte något jag kan rekommendera. Under flera år plågades jag av ryggont och att behöva bära 2-3 sport-BH:ar på gympan men ändå besväras när man ville träna. StepUp är inget att rekommendera när varje hopp gör ont.

Jag fick en remiss via vårdcentralen och några dagar innan min student ringde de och sa att de fått en öppning (jag stod på förtur om någon operation blev avbokad), men med tanke på att min stundande student och bal var i antågande valde jag att tacka nej. Ett halvår senare ringde de igen och erbjöd mig en tid bara några dagar framöver. Det var inte så mycket att tänka på. Jag sa ja.

Själva operationen tog cirka 4 timmar att genomgå. Jag svimmade tre gånger under dagen men lyckades ta mig igenom det. När jag vaknade upp ur narkosen började jag med att kräkas – och fortsatte resten av kvällen. Smärta och tårar. Den smärtan i kroppen går inte riktigt att beskriva, att ha blivit helt uppsnittad och igensydd tvärs över kroppen. Ändå är det värt det. Jag skulle göra det igen. Och det fick jag också göra.

Eftersom min kropp inte ville ta hand om de inre suturerna (de som kroppen själv ska ta hand om) så fick jag stora sår och stygnen ”växte upp” ur kroppen som börjat läka. Jag fick otroligt fula ärr och enbart 19 år gammal så sa jag till mina föräldrar och vänner att jag ”aldrig nånsin skulle kunna visa mig för någon annan igen”.
Jag fick en ny operation ett och ett halvt år senare. Då hade allting läkt (men det var fula ärr som påminnelse). Öppna nästan allt igen… ännu en gång genomgå allt på nytt.

Bröstförminskning

Det värsta med det hela är nog ändå inte smärtan. Jag kan omöjligt sova på något annat sätt än magläge . Någon gång lyckas jag sova på sidan, men nästan alltid sover jag på mage – vilket i det här sammanhanget är omöjligt. Det kanske låter löjligt och som ett litet problem men att inte kunna sova ordentligt på flera veckor och vakna upp skrikandes i sömnen när man försöker att vända på sig är inte någon höjdare.

Nu är det 9 år sen jag gjorde min senaste operation och jag tänker inte på det så ofta längre. Mina ärr sitter där, men de bleknar med åren. Och ju mer jag solar, desto mindre syns dem. Visst önskar jag ibland att det hade varit annorlunda, att jag hade sluppit att genomgå operationerna, men när man ser tillbaka på det skulle jag ändå göra det en gång till. Om jag hade varit tvungen.

Jag har ett par vänner som också genomgått samma sak och jag vet att de förstår vad jag menar när man säger att det gör ”så in i helvetes ont, men ändå är det värt det”.

Jag vet inte hur det kommer att bli senare. Om jag blir gravid och får barn. Om jag kommer att kunna amma alls eller inte. Det för mig är en helt annan diskusion, jag är inte en av de som stöttar amningshysterin i Sverige. Det är inte ett stort måste för min del. För mig betyder det mest att barnet är friskt och mår bra.

Lite reflektioner över en del av mitt liv så här mitt på lördagskvällen. Har ni några frågor om bröstreduktioner så får ni mer än gärna kladda ner en kommentar så svarar jag gärna.

För mig är bröst bara ett par fettklumpar som sitter i fram på kroppen. Något som hälften av jordens befolkning har.

Annonser

8 svar to “Bröst är bara fettklumpar som är i vägen.”

  1. Bunny 16 oktober, 2010 den 05:16 #

    Fredagskvällen 😉 Puss ❤

  2. Anna-Karin 16 oktober, 2010 den 07:16 #

    Hade en vän på gymnasiet som också led av sina stora bröst. Hon gjorde också en bröstförminskning och sen mådde hon mycket bättre.
    Hoppas vi kan klämma in en fika i veckan.
    Kram

  3. Suss 16 oktober, 2010 den 07:31 #

    Ja det är ett stort ömne det där med brösten. Antingen vill vi ha stora eller små, jag förstår att du op dina och jag kan nog tänka mig att op mina med någon dag. Tyvärr kunde jag ju bara amma två v så jag vet inte om mina bröst kommer bli ”fördärvade” eller så kanske jag trivs med dem sen också det vet man inte…Men jag skulle aldrig kunna tänka mig att göra göra dem big size no no =) Naturligt skall det vara. Håller med om det här med amning, på bb va dem verkligen helt hysteriska men det primära för mig är att lilleman mår bra =) Som sagt en annan diskussion =) Ha en toppen lördag

    Kram kram

  4. Freedomtravel 16 oktober, 2010 den 08:07 #

    Låter jobbigt att genomgå, men jag kan absolut förstå ditt beslut! Själv har jag alltid varit glad att jag inte har för stora ”fettklumpar”. Man vill ju kunna vara rörlig och kunna använda kroppen utan att få ont o.s.v.

    Jag ska inte moralisera över kvinnor som vill göra större bröst, de har kanske sina anledningar. Men personligen har jag svårt att förstå ett sånt beslut.

  5. bella 16 oktober, 2010 den 10:40 #

    fy aså, jobbigt att läsa på något sätt. Att du klara genom gå detta, bevisar att du är en stark person gumman. Men när ja ser bilderna så förstår man hur ont du måste haft. Hoppas du slipper en sådan till operation. pusssss

  6. Åsa 16 oktober, 2010 den 11:36 #

    ja visste inte att du oxå gjort en bröstförminskning… ja gjorde de när ja va 17 tror jag.. vet inte heller exakt va ja hade för storlek innan ja använde aldrig ”rätt” bh tryckte in dem i DD.. de tog bort runt 700 gram på ena och 600 nånting på den andra.. sen hade jag C kupa.. men nu har jag F så de växer hela tiden..
    Min operation gick bra med läkningen men jag känner igen mig i de du skriver.. jag sover oxå på mage o i tre månader kunde jag inte de för de gjorde så ont.. käkade alvedon konstant under den tiden..
    jag tycker likadant som dig.. bröst är bara fettklumpar som är i vägen… vet inte heller hur det blir med amning men sak samma bara barnet är friskt så..
    jag träffade en tjej för någon sommar sen som hade J i kupstorlek.. men hon trivdes med dem.. dock var hon väldigt lång o hade kraftig benstomme visste inte ens att de fanns J hon får beställa bhar från Usa..
    Jag vill göra en bröstförminskning igen men nu får jag inte förtur som jag fick tidigare. jag har gått upp i vikt sen ja va 17 såklart nu säger de att ja ska gå ner i vikt så försvinner brösten oxå.. men de har inte gjort de för mig de blir bara större.. får väl se.. känns bra o veta att någon i min närhet oxå gjort en sådan här operation 🙂
    krama om

  7. Ida- Blivande mamma till pärlan. 16 oktober, 2010 den 15:19 #

    Jag har också gigantiska bröst som nu är ännu värre =S
    Hoppas och önskar att jag också kan genomgå någon sorts operation av mina.
    Vill ju inte se ut som en 65 åring med bröst till knäna. =(

  8. Lena 5 februari, 2013 den 11:16 #

    Tack för inlägget tjejen 😀 bra skrivet! Funderar också på att göra bröstförminskning på Art Clinic i Göteborg. Hittade faktiskt en bra o informativ sida som skriver allt om bröstförminskning.

    Här är länken: http://www.plastikoperationer.net/broestfoerminskning-broestreduktion om du själv vill kolla!

    Det står bland annat att ”de flesta patienter återgår till sitt arbete (om det inte är allt för fysiskt ansträngande) och vanliga sociala aktiviteter efter ungefär 2-3 veckor”.

    Hur lång tid tog det för dig?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s