Något som tar upp mycket av mina tankar så gott som varje dag är mina vänner.
Även om det inte alltid framkommer i bloggen (tro det eller ej men jag delar med mig långt ifrån allt här inne).
Många av mina bästa vänner bor långt ifrån mig och det är något som jag upplever som mycket jobbigt, att inte kunna ses när och hur man vill. Dessutom bor inte alla åt samma håll, utan det är Stockholm, Helsingborg, Halmstad, Göteborg o.s.v. Tidigare är det jag som har ”flängt runt” mest för att träffa alla så mycket som möjligt. Det är något som tar både tid och pengar eftersom SJ inte är det billigaste sättet att resa på, men jag har ingen flygplats i närheten av Skövde och därför blir det SJ eller bensin som betalas och man får räkna med flera hundralappar varje gång för bara resan och så tillkommer så klart mat, lokaltrafik m.m.
Förut har jag varit i Helsingborg flera gånger om året, jag har varit en massa i Halmstad pga distanförhållande och jag har åkt till Stockholm och Göteborg flera gånger om året.
Jag saknar Jojo, jag saknar Annis, jag saknar Jennica, Helen, Anna, Elene, Nicole, Petra, Suss, Helenah. Och många andra!
Jag saknar MASSOR av er och det gör mig ont i hjärtat att ni bor så långt bort.
Stockholm är den staden som ändå bjuder på de flesta av mina vänner. När jag är där hinner jag träffa flera stycken av er som jag saknar, kunna spendera tid och fika och babbla. Dessutom har jag alla mina gamla jobbarkompisar där som jag saknar. Därför har det varit Stockholm som gått i första hand senaste åren, för att hinna med att umgås med så många av er som möjligt på en kompakt tid. Att hinna samla energi och samla kraften att inte sakna er ständigt.
Dessutom är jag nu student och får mindre pengar varje månad, vilket gör att jag inte lika lätt kan röra på mig, dels för praktikens skull, dels för pengarna, men också pga min egen tid som måste räcka till för att plugga och kunna koppla av. Min kropp är full av oro och ångest och har varit det väldigt länge. Inte av någon speciell anledning som jag vet, utan det bara är så. Det är något som jag lärt mig att leva med, men ibland kommer den över mig med full kraft.
Förra veckan fick jag en glad nyhet – en av mina bästa vänner som bott i Göteborg i många år är på väg tillbaka till Skövde och det värmer i hjärtat över att få en så nära vän tillbaka här i stan! Samtidigt så slits hjärtat sönder över att en av mina bästa vänner kommer att flytta ännu längre ifrån mig, vilket innebär att vi inte kommer kunna ses så ofta.
Just nu är det lätt för mig att flytta på mig och åka runt. Jag har tänkt hinna med att ta Kerstin och köra ner till Halmstad framöver, för att ha en riktig Jennica & Carro-kväll. Ta igen en massa tid. Vi har inte setts på 1½ år(!!).
Dessutom vill jag hinna med att åka ner till Helsingborg, där jag inte har varit sen förra vintern, där jag brukade vara flera gånger om året.
Och i november ska jag återigen ta mig upp till Umeå, vilket tar en massa tid och pengar, men är nödvändigt med tanke på att skolan ligger där och jag måste upp för att tenta och plugga.
Jag behöver åka till Stockholm, jag har inte varit där sen i maj(!) men jag vet inte varifrån jag ska få all tid?! I slutet av oktober kommer Helen hit till Skövde och då får jag ta igen en massa tid med henne, som också är ett par månader sen. Herregud. Vart tar tiden vägen? Och hur ska man hinna allt? Jag känner paniken välla fram över att jag inte har pengar och tid till att träffa er alla.
Ni är välkomna till Skövde när ni vill. Jag saknar er!! ♥
NU är det lätt att flänga runt, men NU har jag inte pengar till att göra det. Nu är jag student. Längre fram kommer det inte att bli lika lätt, när jag och älskling skaffar familj och när man blir mer ”fast” i hemmet. Jag önskar att jag hade mina bästa vänner i närheten, det finns telefoner men jag önskar att jag kunde få krama er när jag vill. Jag saknar er ♥
Just Another Crazy Blonde 