Varför?! VARFÖR VARFÖÖÖÖÖÖR?!!!!!!!!
Det kan inte vara sant? Det kan inte hända…. jag pratade ju om dig igår… jag skickade sms för bara någon dag sen….. VARFÖR gubben…. inte MIN N!!
Jag kommer alltid att vara ”din Carro” som du alltid sa… ”MIN Carro”…. och jag kommer alltid att älska dig oxå som den underbara vän du var…. men det vet jag att du vet… du vet vad du betydde för mig.
GUD, så jag kommer att sakna dig gubben…. ALLTID…. du finns för alltid i mitt hjärta… alla minnen…. alla gånger som vi suttit och pratat… alla gånger som vi umgåtts, fikat, festat…. alla gånger du och jag suttit och kollat på film…
Älskade vännen…… R.I.P!!!
Jag kan inte sluta gråta…. har inte sovit många timmar inatt, vaknat med en massa minnen i huvudet, och en massa hemska bilder framför mig… och så en massa tårar… och tankar om hur jag ska klara mig utan N.
Hur många tårar har man egentligen? Mina ögon är alldeles igengrodda… Jag tänkte gå och jobba idag för att få något annat att tänka på, men börjar tro att det kanske är bäst att vara hemma istället. Tårarna rinner hela tiden och när jag väl slutat så börjar de strax därpå igen… Jag kan inte ens skriva på något bra sätt… skärmen är alldeles suddig av alla tårar som ligger i ögonvråna.
Jag fick lyfta på telefonen igår och ringa Jenny och berätta… och precis som jag så bröt hon ihop… och Annis…. och så lyfte jag luren och ringde till David för första gången på 1,5 år. För att berätta… jag vet hur mycket de gillade varandra och jag minns alla gånger som vi suttit och pratat om mitt kärleksliv och för att inte tala om N… det är inte mycket som jag inte vet där. Sällan som man haft så förtroliga samtal, men så var han ju min allra bästa killkompis under många, många år. Fy fan, så jag kommer att sakna honom!!!!
Jenny kom hit till mig igår och bara satt och höll om mig. Tog med mig ut i bilen och åkte en sväng, det känns som att jag ska ätas upp inifrån. Alla mina minnen håller på att få mig att bryta ihop samtidigt som det är de som får mig att hålla mig på fötterna. Alla fina minnen. Och det är MÅNGA.
Jag undrar hur L och lillan känner det, hur ska de klara sig och N:s familj…. och Daniel och resten av ”gänget”…? Tankarna går självklart till din familj gubben, hur ont det än gör i mig så måste det göra såå mycket ondare i dem. Jag vet hur saknad du kommer att bli bland oss alla.
Fy fan, såna här saker ska inte hända! Jenny kommer att gå med mig på begravningen och det känns jätteskönt. Men det kommer att bli jättesvårt. Hur ska man orka?
Jag har inga ord för det som hänt, det är fortfarande ofattbart. Jag försöker att inte tänka på att jag aldrig mer kommer att få träffa N eller ge honom en kram eller skratta åt alla ”våra” grejer… och jag försöker att förstå att han inte kommer att finnas i mitt liv mer… men det är svårt. Det är verkligen outhärdligt. Bara tanken får mig att skaka i hela kroppen…
Ta hand om era nära och kära… och berätta för dem hur mycket de betyder… en dag kan det vara för sent. Ibland förändras livet på en sekund…
N – du kommer alltid att ha den där platsen i mitt hjärta, vi har till och med pratat om det. Du vet vad du betydde för mig och du vet hur jag kände och det är så skönt att veta om att DU vet det. Jag hoppas verkligen att du sover gott nu och att änglarna tar väl hand om dig där uppe när du sitter på ett moln och kikar ner på alla oss som kommer att sakna dig i oändlighet!
_______________________________________________________
Jag har känt Niklas sen 1998. Han var killen som jag ringde till mitt i nätterna om jag behövde prata. Han var killen som ringde mig när som helst under dygnet och som kom hit och satte sig om jag behövde en kram. Vi hittade ju på saker hela tiden. Det finns såååå mycket minnen. Bara hur vi i timmar kunde sitta och lyssna på musik, prata… gå ut och gå, sitta på Skafferiet och fika fem dagar på raken… Eller gå till Krikelin och dricka öl 3 dagar samma vecka. Sitta i hans lilla kök och röka under fläkten… Metallica-konserten 1999, hur han låg i baksätet och Björndahl satt i fram helt paranoid att jag skulle somna… Grillkvällar… alla fester här i lägenheten… Fast framför allt kommer jag ihåg honom som han var… hans sätt att gå, hans skratt, hur han pratade, hans stora snus under läppen som jag brukade trycka på… hans kramar, hans lugnande ord… alla stunder bredvid varandra i soffan eller alla samtal i timtal i telefonen… Och hans pussar (ja, man kan pussa på kompisar oxå…) Minns allting hur väl som helst….
David som säger ”Det är MIN Carro” och Niklas svarar trotsigt. ”NÄÄÄ, det är MIIIIIN Carro”…..
Usch…. så mycket minnen. Härliga och glada minnen men samtidigt minnen som gör ont….
Jag kan inte ens få ord på allt jag vill få ner… Det är tomt i huvudet….
Pratade med Hella igår… hon förstod inte… chockad….
Jenny tog hand om mig hela dagen igår… hon kände honom oxå, träffade honom genom mig så klart, mina bästa vänner…. bästa tjejkompisen och bästa killkompisen… Var uppe vid platsen och tittade och jag bröt ihop.
Ska försöka jobba idag. Ska åka upp till platsen och tända ljus med Jenny och lägga dit en stenstjärna… något som finns kvar även om blommor vissnar och ljus slocknar.
Älskade vännen…. jag önskar att man kunde spola tillbaka tiden…. Men minnena finns alltid kvar….
Sov gott vännen… kommer att sakna dig hela livet – något fruktansvärt mycket!
Niklas Kjellén
790220 – 060625
R.I.P
Just Another Crazy Blonde 