Arkiv | 21:50

Alla fega anonyma läsare där ute…

20 Jul

Jag har runt 200 läsare om dagen i min blogg. Många av er känner jag och jag vet att många av er också läser varje dag men aldrig skriver så mycket som ett hej.

Vad jag inte förstår är varför det är så intressant att läsa om vad jag skriver om man ändå aldrig ger sig till känna eller om man vill veta hur jag har det – men inte vill lämna ett litet inlägg om hur DU själv har det. För även om man känner att ”vad kul att hålla lite koll på vad Carro gör på dagarna”… så är det ju enkelriktat – från ett håll. För om ni själva inte skriver blogg så har jag ju ingen chans att hålla koll på vad ni har för er. Och skriver jag ett mail för att höra lite om hur allting är (när jag jobbar mycket och inte har tid att prata med alla i telefonen) så får jag ibland inte svar alls?

Jag vet att mina ”riktiga ” vänner alltid alltid finns där. Dessvärre är mina allra närmsta vänner långt bort. Helsingborg, Stockholm, Göteborg, Borås och Halmstad. Och man kan inte ses spontant. Det vet jag. Och det förstår jag ♥

Jag är lite konfundersam. Jag har alltid frågat vänner om de vill ses, fika och hitta på saker… varit dem som samlar ihop folk och ser till att saker blir av. Gör så att människor lär känna varandra och träffar nya bekantskaper. Nu har jag varit lite passiv senaste månaderna, för att jag haft mycket på jobbet, lite energi och så blir det ju annorlunda när man träffar någon och har en annan person i sitt liv som man delar tiden med. Men det som jag är fundersam över är att – om inte jag hör av mig till mina vänner och ser till att det planeras in fika eller myskvällar här och där – glöms jag själv bort då? Det känns lite så. Man säger ”det är klart att vi ska fika”… och ”vi får se till att ta den där fikan snart”…. men det händer ingenting om inte jag själv drar i snörena?

Det jag saknar är helt enkelt någon som säger – ”Carro, vill du ses över en fika idag klockan 17. Eller imorgon klockan 15. Eller vill du komma hem till mig någon gång under dagen imorgon – jag är ändå hemma”. Det behöver inte vara städat, det behöver inte vara krystat. Det är något som jag alltid känt med mina vänner – det går att vara tyst i långa stunder, det är ändå inte krystat eller stelt. Man behöver inte vara pigg för att ses och höra hur allting ä – det är ju det som är äkta vänskap. Känner man att man måste vara pigg och fräsch och glad för att ses så är det ju mer krystat än nånsin?

Jag är en människa som behöver ensamtid. Tid för mig själv. Tid borta med mina vänner. Tid på soffan utan att göra något speciellt. Jag tycker att det är skönt och jag uppskattar det. Men jag behöver mina vänner.
Och bara för att jag har pojkvän betyder det inte att vi träffas jämt, eller ens varje dag. Sen i torsdags (4 dygn) har jag sett Peter cirka 1.5 timme allt som allt.  Ta det inte för givet. Fråga mig istället.

Och för att komma tillbaka till början. Jag ser ju att vänners vänner är inne hos mig. Jag vet det genom att samma filmklipp och samma inlägg hamnar i deras bloggar när man klickar sig vidare. Alltså ingen tillfällighet. Och jag vet att många av mina vänners vänner hittar in via länkar i bloggarna. Men om det nu är så att ni är här inne och läser – även om jag inte vet vilka ni är – skriv ett hej vettja eller vänd om och glöm bort att ni hittat hit.  För kan ni inte ens säga hej och är ni ändå som luft här inne i mitt virtuella liv – så är det också som att ignorera mig och då är  ni också som luft för mig i mitt verkliga liv.

Tack och hej – och KÄRLEK till alla mina riktiga vänner där ute! Jag älskar er!  ♥

090719 - Morgontrött efter nattjobb.

Spindeltjejen. Spidergirl. Spindelfjant.

20 Jul

Spindeltjejen

Aj lajk spajders. Gör ni?

It’s a date.

20 Jul

Klockan 16.47 idag ska jag möta upp min barndomsvän Frasse. 16.47 exakt. Mycket viktigt.
Håller tummen för att regnet håller sig borta, det var ett tag sen jag var på stan nu och jag tänkte ta en liten promenad (ja, liten är rätta ordet, för jag bor ju så nära stan man kan bo… nästan.)

Jag LÄNGTAR efter en Kaffe Mocca just nu. Jag har bara sovit 4 timmar idag och behöver kaffe för att hålla mig vaken. Trippel Espresso tack!! 🙂

Frasse-och-jag
Jag och Frasse lagom nyktra på min 30-årsfest i januari.

Nära-döden-upplevelse.

20 Jul

Jag fick mig en riktig nära-döden-upplevelse imorse på väg hem från jobbet runt 7.30.

På vägen från jobbet in mot ”centrum” är det en 70-väg och jag kör så klart alltid i 70 på den vägen. Lite längre framför mig har jag en bil som ska svänga höger vid en T-korsning (bil 1)  och det kommer en bil  på den vägen som ska svänga ut på huvudleden som vi åker på (bil 2).

Pang Boom?

Det som händer är att bilen som ska svänga ut på vägen och korsa min körbana inte verkar se att jag kommer körandes i 70 km/h? Hur kan man INTE se en metallicblå bil? Det var inte ens någon sol ute som bländade? Bilen framför mig svänger och den andra bilen kör ut på min körbana och tvärnitar. Själv hinner jag knappt uppfatta vad som händer. Självklart tror jag att bilen ska stanna och vänta tills jag kört förbi. Jag förstod inte förrän jag just passerade och inser att hon stannat bara några mm ifrån min bil och förskräckt tittar på mig. Då slog det mig – ”Hon kan inte ha sett mig!?”…

Brrrr. Skärrad. Tänk vad som kunde ha hänt – rammad i 70 km/h. Jag undrar vad som hade varit kvar av min bil och mig då. Troligtvis voltat rätt bra.

Det som är mest skrämmande är att man alltid vet sin egen kapacitet och hur man själv kör – men man har ingen aning om hur alla andra bilister kör ute i trafiken. Det kan vara påverkade förare, alldeles för gamla förare, fulla förare eller förare som blir distraherade av något annat. Alla kan bidra till att man råkar illa ut i trafiken – hur bra man än kör själv. Det är lika skrämmande varje gång.

Var alerta, kör inte om ni druckit, kör inte om ni känner att ögonlocken håller på att trilla ihop – kör inte om ni är för gamla och ser dåligt och var uppmärksamma. Om inte för er egen skull – så för alla andras i trafiken.